PostkodLotteriets Kulturstiftelse

Verksamhetsberättelse 2015

PostkodLotteriets Kulturstiftelse

Verksamhetsberättelse 2015

Förord

Språkrådets nyordslista är en talande spegling av vår nutid, precis som konst och kultur oftast är. Under 2015 adderades ord som delningsekonomi, faktaresistens, transitflykting och vithetsnorm till vår vokabulär. Många gånger under året ställde jag mig frågan ”Vart är världen egentligen på väg?” Jag har inga svar. Men i teatern, musiken, litteraturen och filmen har jag funnit perspektiv som hjälpt mig vända och vrida på det som sker runt omkring oss.

Jag och mina medarbetare på Kulturstiftelsen har haft förmånen att följa en mängd sådana projekt under året. Ett exempel är pjäsen Tigern som handlar om romernas situation i Europa och, på ett vasst och humoristiskt sätt, visar på människans rädsla för det främmande. Utställningen Hela världen brinner tog avstamp i Astrid Lindgrens krigsdagböcker och skapade en dialog mellan hennes upplevelser under andra världskriget och samtidens brännande frågor kring flyktingströmmar, konflikter och gränser. Och 2070 – en trilogi tog sig genom scenkonsten an berättelsen om glesbygdskommunen Ljusnarsberg, urbanisering, migration och utanförskap.

Konst och kultur väcker känslor och har möjlighet att nå fram när argumentation, fakta och logik inte räcker till. Ett demokratiskt samhälle behöver både en mångfald av röster samt en öppenhet hos oss individer att våga lyssna. Möjligheterna att ta del av kulturlivet eller att utveckla sina skapande förmågor ser dock väldigt olika ut beroende på faktorer som boendeort, ålder och utbildning. Under 2015 har vi tittat närmare på var just våra vita fläckar finns. Vi har den stora förmånen att kunna arbeta med projekt som spänner över vitt olika genrer, målgrupper och platser. Kulturstiftelsens ambition är att nå ut brett och vi ser de projekt vi stödjer som en investering i ett öppnare och rikare samhälle. Vi har nått en bit på vägen, men kommer lägga ännu mer kraft på att nå nya projekt på nya platser under 2016. Till vår hjälp har vi en ny tilldelning från PostkodLotteriets överskott för 2015.
Med det sagt vill jag uppmuntra er att ta del av berättelserna bakom några av de närmare 60 projekt som beviljats stöd under året som gått.

Inkomna projektidéer 2015

563

Beviljat projektstöd 2015

59

Ett andrum av skratt och lek

Clowner utan Gränser

Ett andrum av skratt och lek

Clowner utan Gränser

Under 2015 flydde fler än 500 000 människor över Medelhavet för att söka skydd i Europa via de grekiska öarna. Clowner utan Gränser gjorde under året sju expeditioner dit för att ge de just ilandstigna barnen och deras anhöriga något som övriga organisationer på plats själva identifierat som ett livsnödvändigt komplement till sitt eget arbete: en paus från lidande, en möjlighet att få skratta och leka igen och kraft att orka lite till.

Långsiktigt innebär Clowner utan Gränsers besök ett viktigt psykosocialt stöd. Genom föreställningar och lek ger de barnen en grund som de själva och tillsammans med sina anhöriga kan fortsätta att bygga på efter att expeditionen lämnat ön. Barnen får hjälp att bearbeta oro, rädslor och skräck och kan så småningom börja fylla livet med nya minnen från hoppfulla stunder.

Såhär beskriver clownen Björn Dahlman mötet med de människor som kommit till ön Lesbos i december 2015:
”Allra mest rörande är kanske att se mammorna. De som brutit upp, de som burit sina barn, hållit om dem i båtarna. Hur de upptäcker clownerna och ler lite, men hur de också tittar spänt, förskräckt på sina barn. Barnen som först blir osäkra, sen långsamt vågar sig fram när nyfikenheten tar över rädslan, sådär som den gör hos barn över hela världen. När barnen skrattar, spricker mammornas ansikten upp i leenden som uttrycker någonting jag inte kan sätta ord på. Och barnen bara fortsätter att skratta. De engagerar sig i föreställningarna, i lekarna, och på slutet av föreställningen flyger de upp för att dansa tillsammans med oss. ”

Under 2016 planeras

15

resor till medelhavet


Fyra frågor till Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Clowner utan Gränser och Desirée Holmqvist, artist i projektet.

Vad var det som fick er att vilja genomföra projektet? Hur kom ni på idén?
Jennifer: ”Clowner utan Gränser har arbetat för barn på flykt i Syriens grannländer i snart fyra år. Sommaren 2015 fick vi så ett mejl från en biståndsorganisation på Lesbos som närmare desperat frågade om vi hade möjlighet att komma till Grekland. Vi lyckades få ihop finansiering till en expedition. När vi kom till Lesbos möttes vi av en situation som var svår att greppa. Det var som om hela ön förvandlats till ett flyktingläger. Organisationerna på plats stod handfallna och chefen för grekiska UNHCR sa ”det finns ingenting vi kan göra för att hjälpa dessa människor, men ni kan ge dem hopp”. Vi bestämde oss för att försöka finansiera en stor och långsiktig insats i området. Vi skrev till Kulturstiftelsen som förstod direkt. Det är vi evigt glada för.”

Hur har det gått hittills?
Jennifer: ”Vi kan fortfarande genomföra en bra och viktig verksamhet på öarna och i Aten. Upp mot gränsen till Makedonien har det däremot blivit oroligare och det är inte välkommet att anordna aktiviteter som drar till sig många människor. Vår förhoppning är dock att kunna finns där och arbeta framöver.”

Vad har hittills varit mest överraskande, förvånande eller svårt? 


Desirée: ”Det här är helt annorlunda från något jag tidigare deltagit i. Som artist måste du vara ständigt beredd på att improvisera och ta varje dag som den kommer. Det har varit överraskande hur fort människorna, både stora och små, verkligen tagit till sig vårt arbete och tydligt visat hur mycket de vill och behöver ta en paus och bara få vara en stund, skratta och må bra. Hur de är helt slut men ändå söker sig till oss clowner när vi kommer. Alla är öppna och berättar om sin flykt och sitt liv.
Det absolut svåraste är att möta de föräldrar som förlorat sina barn på resan till Grekland. Det finns inga ord.”

Vad har varit det mest spännande eller givande mötet ni haft genom projektet?
Desirée: ” Ett möte med en 6-årig flicka som hade flytt från Syrien tillsammans med sina föräldrar. På vägen från Turkiet till Grekland hände det värsta som någonsin kan hända en familj. Deras gummibåt välte och den yngsta dottern, fem år gammal, försvann i havet. Jag och den andre clownen spelade en show för denna till en början väldigt blyga tjej. Efter fem minuter skrattade hon så mycket att hon inte kunde sitta rakt och var snart själv med i showen. Vi fortsatte upp till rummet där hennes mamma var, för hon ville visa upp alla tricks hon just lärt sig. Föräldrarna var så glada över att se dottern skratta. De tackade oss gång på gång för vad vi gjorde för deras dotter. Vi hade gett henne ett nytt och varmt minne som kunde ersätta tankar på krig, död och oro. Ett minne som jag aldrig tror hon kommer glömma. Och jag kommer aldrig glömma henne heller.”

Under 2015 beviljade Kulturstiftelsen stöd till ytterligare 4 projekt som berör barn och unga med erfarenhet av att vara på flykt.

Dellie maa

Kulturföreningen Hijven

Dellie maa

Kulturföreningen Hijven

I Nordamerika, Australien och Nya Zeeland har filmen varit ett viktigt instrument för urfolk att kunna berätta sina historier ofiltrerade, utan inkvotering i ett majoritetssamhälle.

Festivalen Dellie maa- Sápmi Indigenous Film & Art Festival har gett samiska konstnärer och filmskapare ett forum där de kan mötas och en arena där berättelser både från samer och andra urfolk kan nå ut även till den svenska allmänheten.

2015 märktes tecken på en ökad närvaro av samiska historier i offentligheten både i public servicekanalerna och genom att arbetet med den första sydsamiska långfilmen som någonsin gjorts i Sverige påbörjades. Dellie maa har sedan 2013 bidragit till att diversifiera synen på jordens urfolk genom att normalisera närvaron av urfolkens berättelser och genom att låta så många som möjligt få tillgång till dem. Under festivalen anordnas utöver filmvisningar även konserter, konstutställningar och samtal. Dellie maa har under flera år haft motsvarigheter i Norge och Finland men är den första i sitt slag här. 2015 års upplaga hade premiär i Tärnaby i november och besökte också för första gången Stockholm i slutet av året. Under 2016 kommer fortsatta filmvisningar pågå på andra platser i Sverige och utomlands.

Enligt FN tillhör

370

Miljoner personer något av världens ursprungfolk

Det lever ca

90

tusen samer i Sápmi


Fyra frågor till Oskar Östergren, filmare, producent och projektledare för Dellie maa.

Vad var det som fick er att vilja genomföra projektet? Hur kom ni på idén?
”Jag har i mitt yrke besökt urfolksfestivalen imagineNATIVE i Toronto och Skabmagovat i Finland. Eftersom det då inte fanns någon liknande festival här och ingen samisk organisation som jobbade med urfolksfilm, diskuterade jag och flera organisationer möjligheten att starta ett liknande initiativ i Sverige. Men ingen förstod riktigt vikten av detta eller filmens styrka i att förmedla historier och till slut insåg jag att jag fick starta Dellie maa på egen hand. Vi är mer än bara en festival, vi underlättar filmvisning för mindre platser och curerar visningar. Vi började bli en del av det internationella urfolksarbetet inom filmen och ville ”växla upp” vår verksamhet. Då sökte vi oss till Postkodlotteriets Kulturstiftelse.”

Hur har det gått hittills i projektet? Var i projektet är ni nu?
” Vi är mitt i projekttiden med genomförda festivaltillfällen i Tärnaby, Umeå och Stockholm. Vi har också närvarat på det konstituerande mötet i Toronto för det internationella samarbetet för urfolksfilmfestivaler, från Maorier till Inuiter, med arbetsnamnet NextUs.”

Vad har hittills varit mest överraskande, förvånande eller svårt?
”Tajmingen att NextUs skulle bli av just under projekttiden var en glad överraskning. Det visar att samarbetet mellan urfolk är globalt och det ger oss också möjligheter som få filmfestivaler har. Det praktiska arbetet kring visning av filmer, språk och översättningar är det svåraste och gör att vi blir lite begränsade ibland. ”

Vad har varit det mest spännande mötet ni haft genom projektet?
”Jag är oerhört stolt att Kulturminister Alice Bah Kuhnke ville inviga Dellie maa i Stockholm. Det ger en signal om hur viktigt det är på nationell nivå att dessa berättelser förs fram och en legitimitet som är ovärderlig för oss som samer och urfolk. I vårt samhällsystem finns inte dessa ”höjdare”, men hennes engagemang behövs för att det icke-samiska samhället ska inse hur viktiga filmerna är och inse urfolkens rätt att få dela med sig av sina berättelser utan pålagt raster från Storsamhället.”

Kulturstiftelsen beviljade under året ytterligare 2 projekt med fokus på minoritetsbefolkningar i Sverige och världen.

Den röda tråden

Drömmarnas hus

Den röda tråden

Drömmarnas hus

Genom projektet Den röda tråden har organisationen Drömmarnas Hus bjudit in människor från olika delar av Malmö och med olika ålder och bakgrund till området Rosengård. Människor som kanske aldrig annars hade träffats får under ett år arbeta tillsammans med de utmaningar som de och staden står inför.

Finalen blir en stor familjeföreställning sommaren 2016. Med musik, akrobatik, dans och cirkuskonster gestaltas ett nyskrivet sagoäventyr som inkluderar både deltagare och publiken och ger dem nyfikenhet inför varandra, nytt mod och nya insikter om allas lika värde.
Drömmarnas Hus vill genom Den röda tråden få människor att mötas och visa den sjudande kreativitet och glädje som sällan ges plats i medias rapportering om Rosengård. I 25 år har de arbetat i Malmö med att skapa social hållbarhet, förändring och bättre villkor genom kultur för barn, unga och vuxna. 1993 satte de upp sin första stora föreställning, Benny Boxaren – killen från Rosengård som besegrade hela världen. Sedan dess har de engagerat många olika samhällsgrupper i Malmö, bland annat poliser, eldslukare, socialarbetare, skolpersonal, företagare, barn och unga.
Såhär säger Drömmarnas Hus verksamhetsledare och vd Lotta Lundgren:
”Det är fruktansvärt att ett helt område blir dömt och förnekat så som Rosengård har blivit. Här bor ca 20 000 människor, det är mycket i en stad som Malmö. Folk har inte riktigt förstått det ännu, tror jag, men om 20 år kommer Rosengård vara Malmös centrum.”

2014 mötte Drömmarnas Hus

10237

barn och unga i åldern 0-18 år.


Fyra frågor till Liza Fry, konstnärlig ledare och teaterpedagog på Drömmarnas Hus och regissör för Den röda tråden.

Vad var det som fick er att vilja genomföra projektet? Hur kom ni på idén?
”För mig startade tanken på temat rädsla och mod, när jag arbetade med ungdomarna i teatergruppen här på Drömmarnas Hus. Vi pratade mycket om rädsla. När jag själv var liten var jag rädd för nästan allt men mest: tuffa killar, att mina föräldrar skulle dö, att sova, att jag själv skulle dö. Jag gick själv emot mina rädslor genom att börja arbeta med teater och det gör ju en del av dessa ungdomar också.

Vi tänkte på att mycket som händer i världen just nu egentligen också styrs av rädsla. Vi blev intresserade av att se om det fanns något sätt att sprida mod och samtidigt ställa frågor kring rädslor.
Vi ville också utmana oss och göra en föreställning som inte var språkburen utan berättades mest med musik och rörelse för att kunna nå många nya och gamla Malmöbor. När vi nu hade tematiken klar så blev vi eld och lågor.”

Var i projektet är ni nu och hur har det gått hittills?
”Just nu är produktionsarbetet inne i en oerhört rolig och lustfylld fas. Vi har precis kickat igång ungdomarna igen efter juluppehållet och börjat fantisera kring den urbana väsensvärlden. Det konstnärliga teamet har kommit en bit på väg så att man kan börja drömma om hur det kommer att se ut.”

Vad har hittills varit mest överraskande, förvånande eller svårt?
”Jag skulle nog säga att det har varit utmanande att hitta rätt spelplats eftersom vi har en luftakrobat med i föreställningen. Vi har aldrig arbetat med luftakrobater i befintlig stadsmiljö och funderade en del kring säkerhet och möjlighet. Det tog tid, var många olika aspekter att tänka in, innan vi tillslut kunde bestämma oss för den ultimata platsen.”

Vad har varit det mest spännande mötet ni haft genom projektet?
”I veckan kom det två pojkar från ett boende för ensamkommande in till teatergruppen, där en inte förstod språket alls. Det var modigt. Sådana saker ger mig hopp och inspiration och jag är övertygad om att det också kommer att spridas till hela projektet.”

Community theatre

Frihetsteatern

Community theatre

Frihetsteatern

Vardagen för befolkningen i Jenins flyktingläger på Västbanken präglas av den kamp och det våld som kännetecknat livet för den palestinska befolkningen under flera generationer.

Sedan 2006 bedriver Frihetsteatern sin verksamhet på plats i lägret för att ge invånarna där, och i andra delar av det palestinska ockuperade området, ett forum där de kan uttrycka sig fritt och jämlikt och där de kan använda konst och kultur som pådrivare för social förändring.

Med början under 2015 har Frihetsteatern startat projektet Community Theatre. I samband med att teatern firar sitt tioårsjubileum under nästa år, turnerar de med en gatuteaterföreställning till palestinska byar, flyktingläger och beduinläger, där det råder begränsade möjligheter för människor att delta i organiserade sociala och kulturella aktiviteter. Utöver turnén arrangeras också tillfällen där befolkningen får ta del av utbildningar i olika teatermetoder och där de bjuds in att dela med sig av sina livsberättelser. Teatern arrangerar även seminarier, workshops och kunskapsutbyten för konstnärer med fokus på solidaritet mellan olika grupper i det palestinska samhället.

Flyktinglägret i Jenin har funnits sedan

1953

2015 var ca

300

personer engagerade i Frihetsteaterns aktiviteter


Fyra frågor till Johanna Wallin, kommunikatör på Frihetsteatern.

Vad var det som fick er att vilja genomföra projektet?
”Vi ville sprida Frihetsteaterns metoder inom det ockuperade palestinska området genom att resa till samhällen som utsätts för de mest brutala formerna av förtryck. Där ville vi både erbjuda teaterföreställningar och utbildning i interaktiva teatermetoder. Detta är viktigt inte bara för att stärka de samhällen vi vänder oss till, utan också för att vår egen verksamhet ska stärkas av de berättelser som vi delar med andra. Arbetet ska sedan bidra till att öka förståelsen för teaterns och kulturens roll och potential i Palestina, och varför inte också i världen.”

Hur har det gått hittills och var i projektet är ni nu?
”En workshop i improvisation genom playback theatre har genomförts i två flyktingläger på Västbanken med palestinska och internationella deltagare. I mars 2016 genomförs en tiodagars Freedom Ride runt Västbanken, som kommer att samla människor från hela världen i olika kulturaktiviteter. Vi ska också arrangera en stor teaterfestival och ett teaterforum med tyngdpunkt på community theatre, vilket vi ser fram emot med spänning eftersom det är första gången i vår historia som vi kan arrangera evenemang av den tyngden.”

Vad har hittills varit mest överraskande, förvånande eller svårt?
”Effekterna av den israeliska ockupationen, i form av ständig oro och maktlöshet bland den palestinska befolkningen, är svåra att hantera. Många människor lider av depression och situationen leder till internt våld och förtryck. Men det är också här vår roll blir allra tydligast. Det är viktigt att vi har verktyg för att kunna skapa en samhörighet som bevarar det mänskliga värdet och möjliggör för oss att fortfarande sträva efter något vackrare och mänskligare. ”

Har ni stött på några hinder?
”Det har varit extra oroligt på Västbanken sedan tidigt i höstas och trots att Jenin är relativt opåverkat av våldet har det påverkat oss på olika sätt genom att en del tilltänkta medverkande i projektaktiviteter ställt in eller skjutit sina besök på framtiden. Men Frihetsteatern har lång erfarenhet av att arbeta under de här omständigheterna och vi har fått gott bruk för vår flexibilitet och förmåga att hantera situationen. ”

Vem kan bli producent?

Popkollo

Vem kan bli producent?

Popkollo

Hösten 2015 startade Popkollo projektet Vem kan bli producent, som vill skapa förutsättningar för  fler tjejer att producera musik.

Projektidén växte fram ur ett samarbete mellan Popkollo, artisten Robyn och Kungliga tekniska Högskolan i Stockholm. 2013 fick Robyn motta utmärkelsen KTH:s Stora Pris för sitt innovativa och spännande sätt att använda sig av den nya tekniken inom IT, ljud och film i sitt skapande. Prispengarna ville Robyn använda till att skapa nya förutsättningar för tjejer att använda teknik. Tekniken har på många sätt varit revolutionerande för musiken, och de möjligheter som finns inom den. Men det tekniska skapandet och producerandet ses fortfarande som en manlig domän och resultatet är att det har varit ont om kvinnliga förebilder, vilket i sin tur leder till en missvisande föreställning om att vissa roller inom musikbranschen är mindre möjliga för tjejer.

Popkollos producentprogram innehåller mentorskap från verksamma producenter, ljudtekniker, och låtskrivare, samt kunskapshöjande utbyten, studiebesök och kreativa workshops ledda av branschledande aktörer. Parallellt med detta jobbar deltagarna i programmet med egna produktioner där de också får applicera den kunskap de fått, med stöd och handledning av mentorerna och varandra.

Cindy Lee, projektledare för Vem kan bli producent säger såhär:
”Vi märker att det finns ett behov: det saknas ett nätverk och en gemensam plattform. Det finns många som redan sitter och producerar, hemma i sina kök och i sina sovrum, och vi vill ge dem möjlighet att gå vidare, och att utveckla sitt producentskap.”

Den svenska musikbranschen sysselsatte

9699

personer år 2013

av dessa var

39

procent kvinnor

Gatukonst på landsbygd

Street Art Österlen

Gatukonst på landsbygd

Street Art Österlen

Sommaren 2015 satte Street Art Österlen färg på den skånska landsbygden med konstverk av svenska och internationella konstnärer och graffitimålare.

Under en julivecka med osedvanlig hård blåst och därtill regn som höll på att äventyra hela projektet arrangerades workshops i graffiti för besökare och ortsbor samtidigt som de professionella konstnärerna skapade sina verk på plats. Festivalen blev en plats där svenska och internationella gatukonstnärer, turister och boende på Österlen träffades och där traditionella jordbruksbyggnader mötte modern gatukonst.

Förutom svenska Carolina Falkholt som sprayade en stor industrilokal i Ystads hamn, deltog bland annat New Yorkbaserade Lady Pink, som tillhör den internationella graffittieliten och det grekiska stjärnskottet Olga Alexopoulou. Även Mona Kelah och Sad Panda från den egyptiska graffittirörelsen Women on Walls, vars syfte är att synliggöra och stärka kvinnors position i det egyptiska samhället, deltog.

Ett av verken går att beskåda på Halvard Nilssons lantbruk i byn Hannas. Det före detta kreatursstallet som ligger längs Österlens mest trafikerade väg fick en målning av Olga Alexopoulou. Halvard Nilsson var positiv till idén från start. Men trots allt fanns vissa tveksamheter inom familjen när idén kom på tal. Så här säger han:
”Min fru tvekade, men eftersom både jag och barnen var så positivt inställda från början, så fick det bli så. Byar som Hannas och andra härute på Österlen kan behöva en ansiktslyftning på ett så här fint sätt.”

Sommarens festival var den första för gatukonst på den svenska landsbygden och vann flera utmärkelser:

”Med färg och innehåll, med mod och glöd, med medvetenhet och känslor har konsten den här sommaren blivit en påtaglig del av det sydostskånska landskapet. Tack Street Art Österlen för att ni skapat nya mötesplatser och gjort konsten till ett samtalsämne i vardagen.”
Motivering till vinsten av Ystad Allehandas Kulturpris 2015

Under Street Art Österlen skapades

26

konstverk av ungdomar och professionella konstnärer


Fyra frågor till Mia Gröndahl, initiativtagare till och projektledare för Street Art Österlen.

Vad var det som fick er att vilja genomföra projektet? Hur kom ni på idén?
”Startskottet till Street Art Österlen kom när konstnären och graffitimålaren Carolina Falkholt hade målat klart en stor gavel i trädgården till Österlens museum i Simrishamn. Vi – Carolina, jag, museichefen Lena Alebo, Neta Norrmo som filmat Carolina i arbete, och journalisten Torun Börz – stod framför den fantastiska väggmålningen som lyfte hela gatan med sitt motiv och sprakade av färg och sa till varandra: ”Detta måste bli början till något nytt på Österlen!”

Hur har det gått hittills? Var i projektet är ni nu?
”Nu förbereder vi för 2016 års street art festival: Graffiti goes Allmoge, som blir en mer lokal festival, med konstnärer från Skåne. Den gamla folkkonsten på Österlen kommer att tolkas och ges ett nytt liv med sprayburkar, pensel och färg. Samtidigt har vi siktet inställt på 2017, ska man arrangera gatukonstfestivaler med internationella graffitimålare måste man vara ute i god tid. ”

Vad har hittills varit mest överraskande, förvånande eller svårt?
”Mest glädjande är det fantastiska bemötandet projektet fått, att Street Art Österlens konstverk verkligen har gått hem till folket som tittar på dem varje dag. Det har blivit ett utomhusgalleri för besökare, men framför allt för de bofasta. Det är något som vi tar med oss in i sommarens projekt, att alltid se till att vi är förankrade hos de som berörs av gatukonsten. Bygglovsprocessen kunde varit enklare, här hoppas vi att kommunerna som deltagit i projektet bidrar till att underlätta för oss i framtiden. ”

Vad har varit det mest spännande mötet ni haft genom projektet?
”Ska jag välja bara ett minne får det bli minnet av de två äldre damerna, den ena hade stöd av sin rullator, som stannade till framför silon i Borrby när den nästan var färdigmålad. Damen med rullatorn frågade mig: Ska ni inte måla alla väggarna? ‘Nej, vi har bara bygglov för de tre väggarna’, svarade jag.
Damen: Ah, bry er inte om det. Ta taket också!”

Kulturstiftelsen beviljade under 2015 stöd till ytterligare tre projekt inom konst

Man vänjer ju sig vid det vackra

Ung scen norr

Man vänjer ju sig vid det vackra

Ung scen norr

”Det är ganska vanligt med norrsken här, och man vänjer ju sig… vid det vackra. Och när jag ser norrsken, då blir jag som lugn…”

Citatet återfinns i en av alla berättelser och tankar från dagens unga Norrbottningar som Ung Scen Norr har samlat in under 2015. Resultatet av arbetet med berättelserna blev Man vänjer ju sig vid det vackra, en pjäs om livet som ung och ett dokument över en tid med stor frihet, men där också en känsla av instängdhet och utanförskap råder. Pjäsen är Ung Scen Norrs första och efter premiären i Älvsbyn har den spelats på turné för samtliga högstadieelever i kommunerna Jokkmokk, Gällivare, Pajala, Arvidsjaur och Luleå. De ungas berättelser gestaltas på scen av professionella skådespelare som arbetat med eleverna kring utanförskap, utsatthet och framtidstro.

Inom ramen för projektet ingår också fler insatser för att lyfta teaterutbudet i regionen. Med en digital plattform som lanseras 2016 ger Ung Scen Norr fler unga möjlighet att utöva scenkonst. Via plattformen kan de få feedback på sitt skapande av professionella och möta andra som delar deras intresse för teater och scenkonst. Projektet ger de unga en digital scen och en mötesplats, men utan de hinder som Norrbottens annars så stora avstånd kan innebära.

”Respekt och Kärlek. Det är de första orden som infinner sig när föreställningen är över. Respekt för att ensemblen har närmat sig de unga i Norrbotten med ett uppriktigt intresse och en jämbördighet. Kärlek för att de förvaltat berättelser och förtroenden med vördnad, inlevelse och kärlek”.
– Eva Åström i Norrbottenskuriren om Man vänjer ju sig vid det vackra.

I Norrbottens län bor

10

tusen unga under 18 år


Fyra frågor till Daniel Isakson, verksamhetsledare för Ung Scen Norr.

Vad var det som fick er att vilja genomföra projektet? Hur kom ni på idén? 

“En genomlysning av länets scenkonst för unga och deras möjligheter att utöva teater visade 2013 att det knappt fanns någonstans att vända sig för de med teaterintresse. Det fanns också stora skillnader i inköp av scenkonst och en brist både på teaterledare och pedagogtjänster. Vi började då skissa på en verksamhet i Norrbotten för att ge de unga möjlighet att själva får vara delaktiga i den professionella scenkonsten, och som kunde främja det unga teaterlivet i stort med samverkan, aktiviteter och utbildningar. “

Hur har det gått hittills? Var i projektet är ni nu?
”Man vänjer ju sig vid det vackra har varit en omfattande process där skådespelare, regissör, scenograf, dramaturg och hela projektgruppen arbetat tillsammans med unga för att ta fram föreställningen, som spelat för ca 2500 personer. Vi arbetar just nu i Botkyrka med en fristående fortsättning som heter Vi hänger inte här, vi går runt. Genom den vill vi att de ungas röster från norr ska möta unga röster från söder.”

Vad har hittills varit mest överraskande?
”I början var vi oroliga över hur vi skulle få ungdomarna att våga öppna sig för oss, men det har varit ett överraskande gensvar. Vi har verkligen märkt att det vi gör är viktigt och att det finns ett enormt behov bland de unga att bli synliggjorda och få höras”.

Vad har varit svårast?
”Det svåraste har varit att göra alla berättelser rättvisa och att hitta ett respektfullt sätt att handskas med dem. Det har varit ett ovärderligt arbete erfarenhetsmässigt både för verksamheten och på ett personligt plan för alla medverkande att hantera de relationer som uppstått i arbetet. Vi har utmanats och utvecklats och funderat över vilket ansvar vi har som teater och som vuxna och hur vi ska reagera i de situationer vi har fått höra saker som ingen annan vet något om.”

Krigsbarn

War Child

Krigsbarn

War Child

Som enda utländska journalister gav sig reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström i slutet av 2013 in västra Syrien mitt under brinnande krig.

Resan slutade i en mardröm. Under 46 dagar satt de fångatagna som gisslan med en skottskada, flyktförsök och olika former av tortyr. Deras bok om upplevelsen, Idag ska vi inte dö – fångar i krigets Syrien, fick stor uppmärksamhet när den kom ut i februari 2015.

I projektet Krigsbarn vill de nu istället skapa uppmärksamhet, med den internationella organisationen War Child, kring barn som lever mitt i några av världens konflikthärdar och berätta deras historia.

För att komma på djupet och skildra de komplexa förhållanden som barn i krig lever under, stannar Magnus och Niclas lång tid i varje konfliktområde som omfattas av projektet. På så vis får de möjlighet att komma nära barnen och deras omgivning på ett annat sätt. Förhoppningen är att Krigsbarn därmed kan förmedla en större helhetsbild och också berätta om lösningar och hopp, i de situationer där hoppet trots allt finns. Under 2016 fortsätter sökandet efter barnens historier och resultatet kommer sedan att finnas i media, i utställningar och föreläsningar om barnen som växer upp i krigets skugga.

Uppskattningsvis

15

miljoner barn växer upp i krig


Fyra frågor till Magnus Falkehed och Niclas Hammarström.

Vad var det som fick er att vilja genomföra projektet? Hur kom ni på idén?
”Vi kände att vi ville berätta om de allra mest utsatta i de konflikter som idag mer än någonsin berör oss alla: det vill säga barnen. Barnen är ju också de som står för hoppet, framtiden och möjligheterna trots allt elände.”

Hur har det gått hittills? Var i projektet är ni nu?
”Vi är mitt uppe i det och har redan betat av konflikter på tre olika kontinenter under väldigt olika omständigheter. Det håller på att bli precis så fascinerande och gripande som vi trodde att det skulle bli! Vi är på en flygplats och har just varit ute djupt inne i djungeln i byar med rebeller misstänkta för krigsbrott, kravlat nere i gruvhål, pratat med våldtäktsoffer och barnsoldater och även träffat en del andra intressanta personer.”

Vad har hittills varit mest överraskande, förvånande eller svårt i själva genomförandet?
”Det är svårt att säga. Mycket handlar om att nå fram och hitta rätt trots de röriga omständigheter som alltid råder i konfliktområden. Men tack vare att vi har mycket tid på oss så går det med. Sen har ju alla barn, var de än finns i världen, en förmåga att ständigt förvåna.”

Vad har varit det mest minnesvärda mötet ni haft genom projektet?
”Kanske är det när vi satt i en lastbil en het natt och åkte upp i bergen tillsammans med två familjer med ett tiotal barn, som alla flydde hals överhuvud undan ett omedelbart hot om våld och död. Det var en väldigt gripande resa.”